OM SMÅ BARNS HJÄRNOR

Av Mirjam Mitternacht

Det lilla barnets hjärna är anmärkningsvärt formbar och de tidiga intrycken har stor betydelse för hur hjärnans anatomi kommer byggas upp. Det är utbyggnaden av synapser såväl som förbindelserna mellan hjärnans olika delar som under barndomen är extra intensiv och där sinnesintryck från omgivningen har stor betydelse. Enligt Skolverkets siffror är 86 procent av Sveriges barn mellan ett och fem år inskrivna i förskolan och vistas där i genomsnitt 6 timmar per dag. Förskolan, och den stimuli som ges där, får därmed stor betydelse för hur hjärnan hos det lilla barnet kommer utvecklas.

Koden till hjärnans tillväxt och utveckling finns i våra gener, men sinnesupplevelser från omvärlden är avgörande för hur den genetiska informationen aktiveras och används enligt The Center on the Developing Child vid Harvarduniversitetet. ”Vårt genetiska arv gör att vi alla är olika. Det är positivt eftersom det ger oss en större kompetensbredd inom den mänskliga populationen. Men det är det kulturella arvet, till exempel i form av skolan, som formar vår hjärna och styr vad vi gör”, säger Gunnar Bjursell, Professor emeritus vid Karolinska institutet som bland annat driver forskningssajten Den kulturella hjärnan.

Upplevelser och intryck från miljön och den kultur vi vistas i bygger upp de neurala nätverken i hjärnan och upplevelser som upprepas stärker nätverket. Människor föds med nästan alla de neuroner som de kommer att ha under sitt liv, med undantag för vissa områden i hjärnan, medan utbyggnaden av synapser, det neurala nätverket, sker i explosionsartad takt under barndomen. Under de första åren i livet bildas mer än en miljon nya neurala kopplingar varje sekund.

De neurala nätverken som sammanbinder olika delar av hjärnan gör att människan kan utföra komplexa och sammansatta aktiviteter. Vi kan öva in en danskoreografi där balans, koordination, taktkänsla och minne samverkar, lära oss språk där muskulatur i läppar, tunga och stämband ska koordineras med minne av satsmelodi, grammatik och glosor, och vi kan lära oss algoritmerna till Rubiks kub så bra att händerna rör sig av sig själva. Ju mer vi stimulerar våra hjärnor genom övning, ju snabbare och effektivare blir informationsvägarna mellan hjärnans olika delar. I en rapport från OECD beskrivs potentialen hos varje person att lära sig i princip vad som helst som stor, och allra störst är potentialen när vi är barn.

” Under våra första 10-15 år i livet har vi allra lättast att lära och det är vårt ansvar som vuxna att förse barn och unga med den hjärnarkitektur som de sedan ska leva med.”

Gunnar Bjursell, Karolinska institutet.

Nyfikenheten som drivkraft

Men hur bygger vi då starka neurala nätverk som underlättar våra barns inlärning och ökar intresset för STEM-ämnena? Kanske finns en del av svaret närmare än vi tror – i hur vi bemöter barnets inneboende drivkraft till lärande – nyfikenheten.

Vi delar vår förmåga till nyfikenhet med många andra arter, att vilja upptäcka och förstå världen har varit avgörande för att överleva och en framgångsrik egenskap evolutionärt.

Som en drivkraft i lärandet är nyfikenheten fantastisk, vi både lär oss bättre och minns det vi lärt oss bättre om vi är nyfikna. I hjärnan belönas den stillade nyfikenheten – insikten - med dopamin – en signalsubstans som både ger oss en känsla av välbehag och stimulerar hjärnan till att fortsätta bygga och förstärka nätverket samt bilda nya neuroner. Effekten är väl dokumenterad och har bland annat beskrivits i den välrenommerade vetenskapliga tidskriften Neuron.

”Det finns flera mekanismer genom vilka barns nyfikenhet kan stödja utvecklingen och uthålligheten av vetenskapligt tänkande” skriver Jamie J. Jirout, forskare i utbildningspsykologi vid University of Virginia, i boken The New Science of Curiosity. Jirout beskriver hur nyfikenhet kan motivera barnet att söka ny information, bland annat genom att ställa frågor eller utforska en kunskapslucka. De nya insikter som utforskandet ger upphov till relaterar både till tidigare kunskap och stödjer djupare lärande. I en lärmiljö blir utmaningen att presentera barnen med uppgifter eller problem som är tillräckligt utmanande för att väcka deras nyfikenhet men inte så svåra att de upplevs som omöjliga att lösa.

Att uppmuntra frågeställningar, erbjuda nya, lagom svåra utmaningar och visa intresse för barns tankar förstärker inte bara deras engagemang utan hjälper även till att bygga starkare neurala nätverk som ger positiv respons på lärande.

Utmaningar

En hjärna som under den tidiga barndomen istället utsätts för återkommande stressfulla och otrygga miljöer med bristande stimuli förlorar de förutsättningar som krävs för att skapa en god neural infrastruktur, vilket kan få långsiktiga kognitiva konsekvenser. Det blir svårare att koncentrera sig, reglera känslor och klara av kognitiva utmaningar i skolan. Ett skyddsnät i form av stabila och trygga relationer med vuxna, i barnets direkta omgivning, kan vara en skyddande faktor som delvis motverkar de negativa effekterna och stödjer en mer balanserad utveckling enligt Center on the Developing Child vid Harvarduniversitet.

Genetiska faktorer, som kan leda till neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) som ADHD och autism, medför skillnader i hjärnans struktur och funktion, bland annat i områden kopplade till exekutiva funktioner såsom planering och problemlösning, uppmärksamhet och impulskontroll. Det är viktigt att komma ihåg att det handlar om utmaningar som är ärftliga och som påverkar flera områden i hjärnan, säger Terje Falck-Ytter, forskare vid Karolinska institutet.

Det går inte att ”bota” orsaken till diagnoserna genom att påverka barnets miljö men det går att lindra konsekvenserna. Med stöd och förståelse för barnets utmaningar kan vi genom tydlighet, struktur och acceptans skapa goda möjligheter för barnet att utvecklas väl utifrån sina förutsättningar. Vi måste också fundera över vem som ska styra hur den utvecklingen ska se ut och kanske i första hand skapa miljöer som bejakar att vi är olika, med olika utmaningar, säger Terje Falck-Ytter. Miljön ska anpassas efter barnen, inte tvärtom, och den anpassningen kan bli avgörande för barnets vidare liv.

Skapa stimulerande miljöer och trygga relationer.

Forskningen är enig om att stimulerande miljöer och trygga relationer med vuxna har stor betydelse för utvecklingen av det lilla barnets hjärna. Förskolan är en viktig pusselbit i den utvecklingen.

En pedagogik som uppmuntrar frågor och nyfikenhet bidrar positivt till barnets förmåga till inlärning och hjärnans utveckling. En rik variation av sinnesupplevelser; att få lära med hela kroppen; och ges stimulerande kognitiva utmaningar där barnet får delta på sina villkor hjälper barnet att bygga starka grundläggande nätverk i hjärnan som de kommer ha nytta av hela livet.

En förskolemiljö som anpassas för att ge barnet de bästa förutsättningarna att utvecklas blir särskilt viktig för barn med NPF-diagnoser eller med en otrygg hemmiljö. Förståelse för vilken påverkan miljön och relationerna har på barns hjärnor bör genomsyra förskoleverksamheten.

Faktaruta:

Några värdefulla länkar för dig som vill veta mer:

The Center on the developing Child, Harvard university https://developingchild.harvard.edu

OECDs rapport: Understanding the Brain: The Birth of a Learning Science www.OECD-ilibrary.org

Den kulturella hjärnan, Centrum för Kultur, Kognition och Hälsa www.kulturellahjarnan.se

Läs mer om:

Sambandet mellan nyfikenhet, minne och dopaminutsöndring i volym 84, nummer 2 (2014) av tidningen Neuron som hittas via Cell.com

Hur nyfikenhet kan användas som drivkraft för lärande i skolan i kapitlet ”Curiosity in Schools” av Jamie Jirout m fl. i boken The New Science of Curiosity. Nås via researchgate.net

Små barns hjärnor och lekfullt lärande